– Småland –

Tacktal från pristagarna av Martin Widmark

Tal av Martin Widmark som inleddes med den sanna berättelsen om Stolle-Jocke som Astrid Lindgren med stor säkerhet lånat både namn och karaktär av till drängen Alfreds farfar, alltså han som var svårt ansatt av Kommandoran i fattighuset. Hjonens julmat stal hon och inte en Stolle-Jockes snus lät hon bli.

Familjen Jansson är en bak-o-framvänd familj. Här är de vuxna mycket barnsliga och barnen tvingas därför ta mycket stort ansvar.
Pappa Janssons farfar kallas för Generalen. Han är gift med Greta. Nu har familjen fått i uppgift att ta hand om en bondgård utanför Vimmerby som ska skötas exakt som en bondgård sköttes på Emil i Lönnebergas tid. När familjen har anlänt, delas arbetsuppgifterna ut. Det är här vi kommer in i berättelsen

– Du ska vara Kommandoran! befaller Generalen.
– Va? Vad är det? frågar Greta.
Generalen förklarar:
– Det är den elaka gamla kvinnan som stänger in alla hjon i fattigstugan.
– Hjon? frågar Kajsa, dottern i familjen. Vad är det?
– Hjon är eländiga, gamla människor som bor i fattigstugan, berättar Generalen. Kommandoran stänger in dem där och är mycket elak mot dem. Hon stjäl deras snus och äter upp deras korvar.
– Men …, invänder Greta. Jag har varken stuga eller några gamla, fattiga människor att stänga in där. Hur ska jag då kunna vara Kommandoran?
Pappa Jansson ser sig omkring bland gårdens alla hus. Så pekar han på en liten, rödmålad stuga.
– Där har du ditt fattighus, säger han.
Greta kliar sig i nacken.
– Och vilka gamla och fattiga människor ska jag stänga in där?
– Alla du kan hitta, förklarar pappa Jansson enkelt. Sedan ska du stjäla deras korvar och snus.
– Det är vad en kommandora gör, piper Generalen och pekar på Emil-boken.

En stund senare smyger Greta sig framåt i diket.
Hon har ett rep lindat runt bröstet och har smort in sig med lera i ansiktet. Som en blandning av en krigare och en bondmora från 1800-talet tar hon sig hukande framåt. Hon är på väg till den asfalterade landsvägen. Snart hör hon trafiken och lägger sig på mage och spanar längs vägen. Bilar och lastbilar passerar, så blir det tyst och stilla en lång stund. En groda tittar förvånat på den konstiga människan som ligger i diket.
– Kvack!
– Kvack, på dig själv du, Glosöga! säger Greta tufft. Här har du Kommandoran – tjoloahopp, tjolahej …
Så tystnar hon. En liten, vit minibuss kommer skumpande på vägen. Det hörs dragspelsmusik på långt håll från de nervevade rutorna. Greta anstränger synen till det yttersta och kan läsa bokstäverna PRO på bussen.
– Perfekt! mumlar hon för sig själv. PRO – Pensionärernas Riks-Organisation. Här kommer mina fattighjon.
– Kvack, säger grodan.
Greta rullar ut på landsvägen. Hon lägger sig på rygg med armarna utsträckta från kroppen och spelar död. Bussen stannar med tjutande däck. Chauffören, en liten, tjock man i blå skjorta och slips, öppnar dörren till den lilla bussen och kommer utspringande.
Han lutar sig över Greta.
– Hur mår du? frågar han oroligt.
Greta tar tag i hans slips och svarar:
– Tackar som frågar!
Greta hoppar upp och slår repet om den förvånade chauffören. Sedan lägger hon honom i diket.
– Kvack, kvack, säger grodan.
– Vad gör du, din skitkärring? vrålar chauffören efter Greta.
– Hasta Bañana, svarar Greta över axeln.
Så hoppar hon in i bussen. Hon slänger i en växel och vänder bilen. Greta tittar i backspegeln och ser två gamla kvinnor och en man som frågande tittar tillbaka på henne.
– Vem är du? frågar den ena kvinnan.
– Den elaka Kommandoran! svarar Greta. Är ni fattiga?
– Njae, svarar mannen. Jag sålde mina Tesla-aktier i rättan tid. Femtio mille rakt ner i fickan.
– Äsch, svarar Greta.
Hon funderar på om hon ska sparka ut honom från bussen. Gubben är för rik för att vara fattig.
– Snusar ni?
– Usch, svarar den första kvinnan.
– Gillar ni korv då?
De tre pensionärerna nickar i backspegeln.
– Yes! säger Greta och knyter näven.
– Men vi var ju på väg till Ullared för att köpa diskhandskar, protesterar den andra kvinnan.
– Och plastpåsar på rulle, säger den första kvinnan.
– Vänd! befaller mannen.
Ha! skrattar bara Greta. Kommer inte på fråga. Nu är ni mina fattighjon!

Ur pristagarens kommande bok ”På en vanlig bondgård med familjen Jansson”